Kapitel 5

¹När han såg folket, gick han upp på berget; och sedan han hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom.

²Då öppnade han sin mun, och undervisade dem och sade:

³»Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.

⁴Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.

⁵Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.

⁶Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.

⁷Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.

⁸Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.

⁹Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.

¹⁰Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till.

¹¹Saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och ljuga allt ont på eder.

¹²Glädjens och fröjdens, ty eder lön är stor i himmelen; så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.

¹³I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då salta? Det duger icke mer till annat än att kastas ut och trampas ned av människorna.

¹⁴I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg.

¹⁵Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset.

¹⁶På samma sätt låte edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader som är i himmelen.